Betraktelser

…hittar vi det genuint bevarade fiskeläget Skeppsmalen, insmuget, mellan den Ångemanländska graniten i en smal vik som vetter mot sydväst. Här hittar vi fortfarande, med anor från tidigt 1700-tal, en av Sjöfartsverkets lotsstationer, bofasta sedan den tiden men det lilla samhället byggdes upp i början av 1800-talet då Gävlefiskarna seglade norrut för strömmingsfiske
Skeppsmalens lilla röda kapell invigdes 1803 med sin klocka högst upp på en stege med sadeltak.
Altaret pryds som sig bör av ett antependium med havsmotiv. Till vänster om altaret hänger ett votivskepp, en tremastad fullriggare med namnet Hoppet, skänkt av en sjökapten Filip Norton som lär ha varit född i Skeppsmalen, sedermera utvandrad till USA….och surströmming läggs fortfarande in i grannbyn Skagshamn.

Vi får verkligen hoppas att 2024-års val till EU-parlamentet indikerar ett skifte i den blåbruna våg som präglat, inte minst, den svenska inrikespolitiken under en alltför lång tid. Att 13% fortfarande röstar på SD får väl betraktas som olyckligt, dock inte överraskande, det finns fortfarande en och annan som värdesätter ett bensinpris understigande 15 kr/liter mer än en hållbar klimatpolitik och som lever i tron att alla invandrare är mördare och våldtäktsmän.

MP och V blev de största vinnarna den här gången, ett stort steg framåt för de som värdesätter en vass miljöpolitik och demokratiska värden. I EU och i Sverige.

… att Tidöpartierna, under SD:s ledning, ännu inte lyckats ta kål på den lokala kultur som förmodligen kommer att försvinna när skattemedel slösas på lägre bensinpriser, vapen via Nato-medlemsskap, fler fängelseplatser, subventionerade Rot- och Rut-tjänster för de mest välbärgade, uppseendeväckande låg kapitalbeskattning  osv, osv.
På Jamtli i Östersund hittar vi, bland mycket annat, mängder med livsmedel från småskalig närproduktion, lokalt hantverk och inte minst, en mycket väl framförd  musikunderhållning av och med musikelever från Birka Folkhögskola.
På vårmarknaden 2024!

….att överraska oss. En solig Aprildag får vi uppleva ett Rotsidan som vi aldrig sett förr. Ett spegelblankt Bottenhav täckt av drivis, en nästan sakral tystnad, möjligen störd av vårens första sjöfåglar och ett stilla droppande från den smältande landkallen. Heder till den som drar fina turspår från parkeringen ner till de fantastiska diabashällarna.

Nästan så långt du kan komma i västra Aostadalen vid foten av Mont Blanc hittar vi den lilla byn Pré-Saint-Didier. Bara några minuter med bil (eller skidbuss) ligger La Thuile och Courmayeur med tillräckligt många höjdmeter för att hålla oss sysselsatta i flera dagar.
Utmärkt lunch på Rifugio Ristorante S. Bernardo i Lilla St Bernhardspasset eller varför inte på överraskningen La Clochette i Courmayeur.
När solen inte skiner (det händer) finns QC Terme Pré Saint Didier där trötta leder får vila.